Hemma igen

Vi vaknade båda tidigt i morse. Sov i det största rummet hittills, på Hilton Copenhagen Airport. Åt den största frukosten hittills också. Färska hallon och blåbär gjorde mig mer än lycklig. Är fortfarande mätt :-)

Tog tåget till Lund där vi mötte mamma och fick varsitt påskägg med mer godis än vi ätit totalt detta år. Sedan blev det tåget till Mörrum. Saknar Japan.
Folk är ohövliga, har ingen respekt och framför allt är det skitigt överallt. Hissarna är som kloaker och de offentliga toaletterna är äckliga. Inte någonstans hittade jag en äcklig, smutsig, urinstinkande toalett i Japan. Inte en enda, och här räcker det att man går ombord på ett tåg för att mötas av en...

Har packat upp. Det var en del Hello Kitty-grejer med i bagaget.
Och skivor.

Frenzy in France

Gillar inte Frankrike. Fattar mindre än hälften av vad de säger och tycker inte om deras attityd.
Nu tycker jag inte heller om deras flygplats, Charles De Gaulle. Det är så oorganiserat och skräpigt och stökigt att det är plågsamt.
Aldrig mer byte här. Sitter nu på flyget till Köpenhamn. Ska bli så skönt att komma fram, få duscha och sova. Frukost i morron ser jag också fram emot. Kommer att sakna japansk omelett. Tror att vi la all sesampulver i paketet som skickats med post.
Typiskt.
Framme om en månad. Hoppas att pumpafröna åtminstone ligger i nån av resväskorna så att vi inte missar säsongen.
Tar det när vi packat upp på lördag.

Sverige!

Enligt flygets intern tv flyger vi nu in över Stockholm. Kan inte se riktigt för jag sitter precis vid ena vingen.

Har sovit lite till och även kollat på Yesman. Gillar som bekant inte Jim Carrey men det var verkligen en bra film. Fylld av positivism. Det behövs!

Två timmar kvar, ska ju passera Sverige och landa i Paris för att byta till Köpenhamn.

Japan känns som en dröm.

Uppe i det blå.

Somnade alldeles försent och vaknade alldeles för tidigt.

Är uppe över Ryssland igen nu. Tror aldrig att vi flyger över Kina, men det lät ju bra...
Friendly Limousine Service var en stor buss som säkert och tryggt tog oss till Narita aiport. Vi vägde in vårt bagage på exakt 40 kg, vilket måste vara fantastiskt precist. Paketet vi skickade vägde 9 kg om jag inte minns fel. Vad vårt handbagage väger har ingen frågat efter och vi har inga problem med att undvika svaret :-)

Det blev lite panikshopping på flygplatsen, inte mycket då det verkligen inte fanns mycket affärer men vi fick tag i det nödvändigaste.
Vi fick båda fönsterplatser, med sju rader mellan oss, inte helt optimalt, särskilt inte på en sån här lång flygning. Jag sitter instängd av ett äldre japanskt par och Janne av ett yngre! Direkt
efter maten somnade jag och drömde att jag var i Japan för att se Sykes. Drömmen överträffar alltid verkligheten, varför?

Vaknade av att herren i sällskapet öppnade sin fjärde flaska rödvin. Han fick sin fru till att välja rödvin också, men hon verkar inte få dricka det. Ångorna väckte mig i vilket fall som helst. Såg The Wrestler som var fantastiskt autentisk och jag kan tänka mig att se den igen.
Mycket bra musik dessutom.

Fem timmar kvar. Överväger att sova men eftersom vi kommer fram så sent så är det ju ganska dumt att sova... Antagligen just därför jag för ovanlighetens skull KAN sova.

Sushi Summer

Sommaren är här. 26 grader vid lunch enligt stadens termometrar, 12 timmar senare är det fortfarande 17 grader varmt. Vill inte åka hem.

Senaste dagarna med Naoko och Hiroko har gett mig den gamla gnistan tillbaka och att äntligen träffa Iwao efter alla år, det känns bra.
Och jag vill inte åka hem.

Sista måltiden blev sushi. Janne hade tänkt offra sig, att vi INTE skulle äta det (vis av erfarenhet från San Fransisco) men nu blev det jag som "offrade" mig, man måste äta sushi i Japan. Detta skapade huvudbry i mängder hos våra värdinnor.
Sushi och vegetarian går inte ihop och även om jag erbjöd mig att äta nån annanstans efteråt så vet jag att de var bekymrade.
Det var dock obefogat. Grönsaker och sushi fungerade visst och den med omelett hade jag kunnat äta massor av. Men helt ärligt, det var ofattbart att se den 'riktiga' sushin, fantastiska färger och kreationer. Tror att alla åt över sina begränsningar, förutom jag som blivit lovad (som ett barn) att vi skulle gå till Krispy Kreme efteråt. Tomma löften såklart men vad gör det, maten var ju god!!

Till detta drack vi vatten, grönt te och sourz som jag dristar mig att kalla denna nya favoritdrink. Vit sprit med citron. Typ. Har försökt förklara det tidigare. Grönt te-glass till efterrätt. Jag kommer att sakna grönt te och jag kommer att sakna röda söta bönor men mest av åkt kommer jag att sakna Hiroko och Naoko.

Klockan är nu tio över ett. Om fem timmar ringer väckarklockan.
Flygplatsen nästa.

Made in Japan

Historiskt började dagen på besök på Buddokan. Tyvärr kunde vi inte se insidan men utsidan var väl så imponerande! Sedan tempel och fortunetelling innan vi mötte affärerna igen!!

Eftersom vi redan förstått att vi har för mycket bagage så blev det mer att titta än att shoppa. Dagens event var ändå Deep Purple och Yngwie. Den sistnämnde kommer jag fortsättningsvis inte att låtsas om att jag har sett. Uselt. Deep Purple däremot. Har jag sagt att jag älskar dem? Ja det har jag, men det var ett tag sedan, jag älskar dem.

Japansk publik var väldigt speciell. Själva lokalen var en stor konferens anläggning som påminde om enorm biograf med extremt sköna fåtöljer och heltäckningsmattor överallt. Naturligtvis rökförbud men även dryckförbud, annat än den obligatoriska vattenflaskan. Ingen kollade vilket jag tolkar som att det inte finns något problem med att folk skulle ta med sig alkohol in i en arena. Innan konserten börjar så sitter alla i sina stolar. Konserten börjar på exakt utsatt tid. Samtidigt som det börjar reser sig alla. Man står på sin kvadratmeter. Ganska så blickstilla. Några rör sig lätt till musiken, men det finns ingen form av headbanging eller ansatser till att dansa. Alla stannar på sina platser. Ingen rör sig framåt, ingen stöter vid någon annan. Sa jag att hela hallen är täckt i heltäckningsmatta???

Mellan låtarna applåderas det, någon ropar något men över lag är detta en tyst publik som sjunger unisont när de blir ombedda att göra så och som visar en enorm respekt mot sina artister och medmänniskor. Ingen pratar! Jag är förbluffande nöjd!! Och hade jag garanterats plats på första raden så hade jag älskat det, men nu sitter vi någonstans i mitten av lokalen och det finns ingen chans att kunna få ett plektrum eller trumpinne - än mindre än nickning av igenkännande. Jag hade aldrig klarat detta som yngre, det är svårt att klara det nu till och med... men det var verkligen skönt att slippa höra publiken prata.

Och sumimasen till japanerna som stod bakom mig, jag kan inte stå stilla när jag lyssnar på musik och jag vet att jag är jättemycket större än alla andra. Förlåt.

På t-banan till Roppongi så hände det som inte kan hända, en kanadensare (visade det sig) sitter i samma vagn och kommenterar min Pretty Maids-tröja. Jag börjar prata med honom (i Japan pratar man inte med andra på t-banan, att kommentera andras kläder händer inte, men nu var ingen av oss Japaner så då kunde vi lika väl prata med varandra, inte sant?). Killer kollar sedan på Janne och säger 'det är ju inte var dag man ser en Overdrive-tröja heller', jag ska precis säga att det råkar vara gitarristen i bandet som har tröjan på sig - då han säger att han har haft kontakt med gitarristen i bandet! Det visar sig att han köpt boken av Janne och Janne kommer självklart ihåg det och i och med detta har vi visat att världen är liten och att det är möjligt att träffa någon man känner men aldrig träffat i en tunnelbanevagn i Tokyo.

På Hard Rock Café i Roppongi möter vi upp Hiroko och Rie och Iwao. Iwao lärde jag känna när jag öppnat Destination - John Norum 1997. Han hade John Norum och John Sykes japanska hemsidor. Vi har hållt kontakten genom åren men aldrig träffats. Så, ni undrar vad vi pratade om? Mest John Sykes. Väldigt mycket John Sykes och det var så skönt. Hur länge sedan var det inte jag kunde prata med ett seriöst Sykes-fan?

Rie och Naoko bildade en japansk Joey Tempest-falang och pratade som om det inte fanns en morrondag. Det kändes faktiskt inte som att det gjorde det när vi somnade vid 04-tiden!

Arbete!

Idag ska vi arbeta. Janne ska göra intervjuer med Burrn! och Captain Wada. Tanken är att göra reklam för Overdrive och även volym 3 av Svenska metallexikonet.

Intervjun med Burrn! gick bra, extremt påläst journalist som frågade ut Janne om den svenska hårdrocken. Läxförhör snarare än intervju, något som naturligtvis Janne såg som en utmaning!

Captain Wada var en helt annan historia. Märkligt är bara förnamnet. En studio som vi aldrig skulle kunna hitta tillbaka till och hur snabb som helst, tolken var helt fantastisk som hann med!

Jättesen lunch, Hello Kitty affär, skivaffärer och sedan drink med tilltugg (Janne fick något gott i Yokohama som vi inte vet vad det är förutom att det är 'vit sprit' som blandas med allt möjligt och 'sour', favoriten är lemon men vi har även druckit peach, oolong tea och Cherry. Te är inte att rekommendera, smakar som avslagen whisky, om det skulle gå att framställa. Grönt te-glass på macdonalds och sedan hem.

I morron ska vi träffa Hiroko och Naoko igen. Sightseeing och Budokhan och sedan DP och Yngwie på kvällen och HRC och träffa Iwao på natten!!
Lång dag.

Imagine...

Det känns inte rätt att behöva åka till Japan för att besöka världens enda John Lennon museum. Men när resan bokades så var detta ändå nr två på min lista, direkt efter Sanrio Puroland.
Förutom att det är konstigt att åka till Japan för att besöka Liverpools, Englands, Europas och kanske även New Yorks främste man så är det märkligt att resa ut från Tokyo till ett konferens/mäss/ konsert-komplex i utkanten.
Jag kunde inte se något samband mellan platsen i Japan där famijen Ono-Lennon tillbringade tre somrar och Saitame, museumets plats. Dock, väl inne så känns det som att Lennons närvaro finns, men eftersom 75% är på oöversatt Japanska så infinner sig inte riktigt den totala närvaron.
Detta är lika mycket ett museum över Yoko och kanske ännu mer ett monument över deras partner- och äktenskap. För om tiden med Beatles och tiden i England är måttligt detaljerat så är tiden med Yoko minutiöst representerad.

Det är väldigt subjektivt och väldigt okritiskt.
Och det är på japanska, det störde mig oerhört mycket att jag inte fick möjlighet att läsa och förstå allt. Visst. Jag är påläst, intresserad och jag är kritisk men nu känns det som att jag blivit undanhållen något.
Detta museum borde, med all rätt, legat i Liverpool eller kanske i New York men här känns det fel.

Lunch på Hard Rock Cafe i Ueno. Skrikigast och gapigast så långt.
Inget vegetargskt och inget japansk efterrätt.

Vi gick en runda på Muji innan det var dags att träffa Hiroko, en vän från tidigt 90-tal och Köpenhamn. Skivaffärer och Hello Kitty!!

I morron är det Burrn och Captain Wada som gäller. Janne är förkyld.

Lazy Sunday...

Välförtjänt sovmorron i vårt enorma hotellrum. Hur skönt som helst. Vi har kommit mer än halvvägs nu och kan se slutet. NU har jag börjat uppskatta landet! Har redan planer på att komma tillbaka, med mindre packning och siktet på landsbygden. Måste kanske lära mig mer
japanska alternativt börja äta fisk.
Det är helt klart det svåraste på resan. Maten.

Idag sov vi långt över lunch, tog långa bad och sedan tunnelbanan ut till Tokyo Bay. Femton grader i luften och barnen byggde sandslott vid vattenbrynet. Otroligt avkopplande.

Vi tittade på Frihetsgudinnan - Eiffeltornet såg vi igår - och lång promenad som avslutades i Venus Någonting, som egentligen kunde varit vadsomhelst men nu visade sig vara ett butikcenter med allt man kan tänka sig från Armani till Zara till Kiddieland via Cheese Cake
Factory, inget samröre med originalet, men dock cheesecake och te!
Härligt gott och jättedyrt!

Sen var det mörkt och vi hoch till tåget och tillbaka till rusningen.
Fast det var faktiskt ganska stilla. Måste bero på att det var söndag. Letade bland femtio restauranger för att hitta någonting vegetariskt. Det blev spagetti. Efterrätt köpte vi på MacDonalds, McFlurry green tea&cookies. Mums! Kommer att sakna grönt te. Och söta
röda bönor.

I morron blir det John Lennon museet.

Nervous breakdown in Nagoya

Idag vaknade vi av väckarklockan kl sju, duschade och packade ner alla småprylar. När vi kommer till Tokyo ska jag räkna alla Hello Kitty-grejer jag har köpt. Eller inte. Om Janne räknar sina skivor ska jag räkna mina saker! Fast jag har köpt skivor också, mer om det sen.

Spårvagnen tog oss direkt till Stationen för ¥150 och sedan blev det min uppgift att hitta frukost. Det är svårt att hitta vegetariskt.
Det mesta innehållet skinka eller räkor för smaksättning. Men idag hade jag tur, hittade trekantsmackor som såg vegetariska ut och blåbärsyoghurt. Janne fick mackor med skinka och annat oidentifierbart. Värt att nämna är att man köper korvmedbrödochketchup färdigt här, in med det i micron bara. Eller ät kallt.

Så, shinkansen med bokad plats är ren lyx och sätter svenska tåg i skamvrån. Jag blir aksjuk på X2000 och Öresundstaget, men inte på Shinkansen, som går i 300km/tim.

Anlände i Nagoya vid lunch efter byte i Osaka. Hiromi och hennes dotter Emi mötte oss på perrongen. Efter att inte hittat nånstans att förvara väskorna satte vi dem i Hiromis bil. Vi åkte till en arkad där vi åt nudlar vid ett japanskt bord, dvs sittandes på knä. Inte helt lätt, efter en kvart sov båda fötterna, och det kändes som att känseln aldrig skulle komma tillbaka!

Skivaffär nr 1 var nyinflyttad och lådorna knappt uppackade. Trots det hittade jag både Pretty Maids och John Norum bootlegs. Även i affär nr 2 hittade jag roliga saker. Emi visade sig vara en tvååring som styrde sin mor med järnhand och mycket av den korta tid vi hade med Hiromi gick åt till att följa Emi, för vår del betydde det att stå still.

Nagoya är första platsen där jag inte köpt nån Kitty och inte heller vykort. Sorry. Med andan i halsen kom vi ombord på tåget och nästa hållplats är Tokyo.
Får se om det kan slå Osaka!

Hiroshima

Mycket laddat. Det är något med uppväxten, det kalla kriget och atomvapen som gör Hiroshima till en ofantlig symbol. Något som inte får glömmas. Men idag har vi bara sett en modern stad med ett enormt red light district, eller vad det ska benämnas som. Blomsteraffarer på hörnorna, restauranger utan menyer och klubbar med namn som klingar amerikanskt med 'menyer' i form av bilder, och män överallt. Och taxibilar.

Vi gick ut för att hitta något att äta och hamlade här, förundrade av ljuset och de söta gatorna, de livfyllda sällskapen.

Svårt att förstå vad som pågår alltid.

I Osaka hittade vi Okonomiyaki som verkligen var supergott, som en pannkaka med ost, ingefära, ägg och en massa gott. Allt tillagas på en stekhäll framför en. Även för en vegetarian som jag var detta gott. Säkert kort alltså tänkte vi när vi tog mod till oss och gick in i en av restaurangerna... Men, hade vi läst guiden ordentligt innan så hade vi sett att det finns en lokal variant här som heter Hiroshima-yaki och baseras på nudlar, kokta i fiskbuljong (det sista gissar jag bara). Det var inte alls gott. Även om de gjorde den vegetarisk så missades hela poängen med allt det pannkaksliknande.
Besviken.

Återkommer med mer härifrån efter att vi sovit (i ännu ett pygmérum med pygmébadkar).

Dag två.

Peace for sale, who is buying.
Märkligt hur historien påverkar oss. Jag växte upp med Kalla Kriget, järnridån och den stora röda knappen. Atomvapen och kärnkraft var hot som jag lärde mig vara rädd för.

Hiroshima var beviset för hur hemskt det var. Och att det var på riktigt. Att det fanns en bomb
till, i Nagasaki visste jag inte, eller så hade jag förträngt det. A-Dome, byggnaden som bevarats som den var efter bomben foll är ett minne som väcker all denna ångest igen men värst, allra värst var att se statyn för flickan med tranorna och alla dessa tusentals tranor som barn fortfarande viker och lämnar. Jag minns när jag läste om Sadako och att hon dog innan hon var klar. Hennes berättelse gjorde inget för att bättra på min dödsångest.
Fredsmuseumet var fantastiskt på alla sätt. Alla borde komma hit. Men den andra halvan var förmycket, åtminstone för mig.

Så vad gör man när det blir jobbigt?
Äter och shoppar så klart!

Besökte Kiddie-land, typ leksaksaffär för tjejer med egen Hello Kitty avdelning.
Och vi gick till tre skivaffarer som vi sett från taxin när vi kom till Hiroshima. Tog en stund, men vårt letandet. Hittade en Bad English bootleg :-)

Kvällsmat på en sagolik indisk restaurang. Spicy bar Lal's.
Rekommenderas!

Sista dagen i Osaka

Egentligen skulle vi åkt via Kyoto idag men eftersom vi tog det igår så blev idag en bonus. Vi åkte ut till Universal City Walks, där det enorma Universal Studios park ligger. Vi bestämde oss ganska unisont för att inte lägga 1200 kr på entré utan valde att besöka shoppen utanför och titta i butikerna och äta den godaste veg burgaren på Hard Rock Cafe. Och jag har ätit denna burgare så många gånger att jag är självutnämnd expert, denna ÄR godast! Fast absolut godast var efterrätten, en nachos på rostade riskakor (inte såna vi har hemma utan söta och goda) glass av grönt te, söta röda bönor och grädde.
Yummy.
Mätta och glada (mitt humör har forbättrats avsevärt genom att förkylningen gett med sig) tog vi oss tillbaka till hotellet och hämtade vara väskor och nu sitter vi på shinkansen på väg mot
Hiroshima.
För mig den mest känslosamma delen av resan.

Hoppas att hotellrummet är större än det vi bodde på i Osaka.
Hoppas också att vi kan tvätta där.
Och kolla mail.