Hiroshima

Mycket laddat. Det är något med uppväxten, det kalla kriget och atomvapen som gör Hiroshima till en ofantlig symbol. Något som inte får glömmas. Men idag har vi bara sett en modern stad med ett enormt red light district, eller vad det ska benämnas som. Blomsteraffarer på hörnorna, restauranger utan menyer och klubbar med namn som klingar amerikanskt med 'menyer' i form av bilder, och män överallt. Och taxibilar.

Vi gick ut för att hitta något att äta och hamlade här, förundrade av ljuset och de söta gatorna, de livfyllda sällskapen.

Svårt att förstå vad som pågår alltid.

I Osaka hittade vi Okonomiyaki som verkligen var supergott, som en pannkaka med ost, ingefära, ägg och en massa gott. Allt tillagas på en stekhäll framför en. Även för en vegetarian som jag var detta gott. Säkert kort alltså tänkte vi när vi tog mod till oss och gick in i en av restaurangerna... Men, hade vi läst guiden ordentligt innan så hade vi sett att det finns en lokal variant här som heter Hiroshima-yaki och baseras på nudlar, kokta i fiskbuljong (det sista gissar jag bara). Det var inte alls gott. Även om de gjorde den vegetarisk så missades hela poängen med allt det pannkaksliknande.
Besviken.

Återkommer med mer härifrån efter att vi sovit (i ännu ett pygmérum med pygmébadkar).

Dag två.

Peace for sale, who is buying.
Märkligt hur historien påverkar oss. Jag växte upp med Kalla Kriget, järnridån och den stora röda knappen. Atomvapen och kärnkraft var hot som jag lärde mig vara rädd för.

Hiroshima var beviset för hur hemskt det var. Och att det var på riktigt. Att det fanns en bomb
till, i Nagasaki visste jag inte, eller så hade jag förträngt det. A-Dome, byggnaden som bevarats som den var efter bomben foll är ett minne som väcker all denna ångest igen men värst, allra värst var att se statyn för flickan med tranorna och alla dessa tusentals tranor som barn fortfarande viker och lämnar. Jag minns när jag läste om Sadako och att hon dog innan hon var klar. Hennes berättelse gjorde inget för att bättra på min dödsångest.
Fredsmuseumet var fantastiskt på alla sätt. Alla borde komma hit. Men den andra halvan var förmycket, åtminstone för mig.

Så vad gör man när det blir jobbigt?
Äter och shoppar så klart!

Besökte Kiddie-land, typ leksaksaffär för tjejer med egen Hello Kitty avdelning.
Och vi gick till tre skivaffarer som vi sett från taxin när vi kom till Hiroshima. Tog en stund, men vårt letandet. Hittade en Bad English bootleg :-)

Kvällsmat på en sagolik indisk restaurang. Spicy bar Lal's.
Rekommenderas!