Made in Japan

Historiskt började dagen på besök på Buddokan. Tyvärr kunde vi inte se insidan men utsidan var väl så imponerande! Sedan tempel och fortunetelling innan vi mötte affärerna igen!!

Eftersom vi redan förstått att vi har för mycket bagage så blev det mer att titta än att shoppa. Dagens event var ändå Deep Purple och Yngwie. Den sistnämnde kommer jag fortsättningsvis inte att låtsas om att jag har sett. Uselt. Deep Purple däremot. Har jag sagt att jag älskar dem? Ja det har jag, men det var ett tag sedan, jag älskar dem.

Japansk publik var väldigt speciell. Själva lokalen var en stor konferens anläggning som påminde om enorm biograf med extremt sköna fåtöljer och heltäckningsmattor överallt. Naturligtvis rökförbud men även dryckförbud, annat än den obligatoriska vattenflaskan. Ingen kollade vilket jag tolkar som att det inte finns något problem med att folk skulle ta med sig alkohol in i en arena. Innan konserten börjar så sitter alla i sina stolar. Konserten börjar på exakt utsatt tid. Samtidigt som det börjar reser sig alla. Man står på sin kvadratmeter. Ganska så blickstilla. Några rör sig lätt till musiken, men det finns ingen form av headbanging eller ansatser till att dansa. Alla stannar på sina platser. Ingen rör sig framåt, ingen stöter vid någon annan. Sa jag att hela hallen är täckt i heltäckningsmatta???

Mellan låtarna applåderas det, någon ropar något men över lag är detta en tyst publik som sjunger unisont när de blir ombedda att göra så och som visar en enorm respekt mot sina artister och medmänniskor. Ingen pratar! Jag är förbluffande nöjd!! Och hade jag garanterats plats på första raden så hade jag älskat det, men nu sitter vi någonstans i mitten av lokalen och det finns ingen chans att kunna få ett plektrum eller trumpinne - än mindre än nickning av igenkännande. Jag hade aldrig klarat detta som yngre, det är svårt att klara det nu till och med... men det var verkligen skönt att slippa höra publiken prata.

Och sumimasen till japanerna som stod bakom mig, jag kan inte stå stilla när jag lyssnar på musik och jag vet att jag är jättemycket större än alla andra. Förlåt.

På t-banan till Roppongi så hände det som inte kan hända, en kanadensare (visade det sig) sitter i samma vagn och kommenterar min Pretty Maids-tröja. Jag börjar prata med honom (i Japan pratar man inte med andra på t-banan, att kommentera andras kläder händer inte, men nu var ingen av oss Japaner så då kunde vi lika väl prata med varandra, inte sant?). Killer kollar sedan på Janne och säger 'det är ju inte var dag man ser en Overdrive-tröja heller', jag ska precis säga att det råkar vara gitarristen i bandet som har tröjan på sig - då han säger att han har haft kontakt med gitarristen i bandet! Det visar sig att han köpt boken av Janne och Janne kommer självklart ihåg det och i och med detta har vi visat att världen är liten och att det är möjligt att träffa någon man känner men aldrig träffat i en tunnelbanevagn i Tokyo.

På Hard Rock Café i Roppongi möter vi upp Hiroko och Rie och Iwao. Iwao lärde jag känna när jag öppnat Destination - John Norum 1997. Han hade John Norum och John Sykes japanska hemsidor. Vi har hållt kontakten genom åren men aldrig träffats. Så, ni undrar vad vi pratade om? Mest John Sykes. Väldigt mycket John Sykes och det var så skönt. Hur länge sedan var det inte jag kunde prata med ett seriöst Sykes-fan?

Rie och Naoko bildade en japansk Joey Tempest-falang och pratade som om det inte fanns en morrondag. Det kändes faktiskt inte som att det gjorde det när vi somnade vid 04-tiden!