Nervous breakdown in Nagoya

Idag vaknade vi av väckarklockan kl sju, duschade och packade ner alla småprylar. När vi kommer till Tokyo ska jag räkna alla Hello Kitty-grejer jag har köpt. Eller inte. Om Janne räknar sina skivor ska jag räkna mina saker! Fast jag har köpt skivor också, mer om det sen.

Spårvagnen tog oss direkt till Stationen för ¥150 och sedan blev det min uppgift att hitta frukost. Det är svårt att hitta vegetariskt.
Det mesta innehållet skinka eller räkor för smaksättning. Men idag hade jag tur, hittade trekantsmackor som såg vegetariska ut och blåbärsyoghurt. Janne fick mackor med skinka och annat oidentifierbart. Värt att nämna är att man köper korvmedbrödochketchup färdigt här, in med det i micron bara. Eller ät kallt.

Så, shinkansen med bokad plats är ren lyx och sätter svenska tåg i skamvrån. Jag blir aksjuk på X2000 och Öresundstaget, men inte på Shinkansen, som går i 300km/tim.

Anlände i Nagoya vid lunch efter byte i Osaka. Hiromi och hennes dotter Emi mötte oss på perrongen. Efter att inte hittat nånstans att förvara väskorna satte vi dem i Hiromis bil. Vi åkte till en arkad där vi åt nudlar vid ett japanskt bord, dvs sittandes på knä. Inte helt lätt, efter en kvart sov båda fötterna, och det kändes som att känseln aldrig skulle komma tillbaka!

Skivaffär nr 1 var nyinflyttad och lådorna knappt uppackade. Trots det hittade jag både Pretty Maids och John Norum bootlegs. Även i affär nr 2 hittade jag roliga saker. Emi visade sig vara en tvååring som styrde sin mor med järnhand och mycket av den korta tid vi hade med Hiromi gick åt till att följa Emi, för vår del betydde det att stå still.

Nagoya är första platsen där jag inte köpt nån Kitty och inte heller vykort. Sorry. Med andan i halsen kom vi ombord på tåget och nästa hållplats är Tokyo.
Får se om det kan slå Osaka!